Att skriva en bok borde väl vara rätt enkelt? Har man storyn i huvudet, en fantasi som man grunnat på länge som skulle bli en riktigt bra bok, då borde det ju bara vara att sätta sig tillrätta och bara skriva ner den lite snabbt. Kanske är det så för vissa? vad vet jag.. men för mig har det inte fungerat så. I början av den första skrivarkursen jag gick så kände jag att det blev svårare än vad det var innan jag gick kursen. Plötsligt satt jag med en himla massa beslut att t innan jag ens börjar skriva ett enda ord i själva texten. Perspektiv, berättare och tidsperioder var några av punkterna. Trovärdighet och tonläge var några andra. Att bygga upp karaktärer så de passar berättelsen. På ett sätt tar alla de här sakerna bort charmen med skrivandet till en början. Men när man fått till det där. När man bestämt dig för vad man skall skriva, för vem man skall skriva och hur man skall börja så tar det roliga vid.

Att komma in i skrivandet är periodvis en kamp. En enda mening kan ta en evighet när den inte riktigt funkar. Men ibland når man den där stunden av riktigt bra flow. När man hamnar i den magiska bubblan då bara du och berättelsen finns. Man är inne i berättelsen på samma sätt som när man läser en riktigt bra bok. Men nu står man på andra sidan och förmedlar berättelsen. Man har makten att förändra och påverka andras läsupplevelse. DEN stunden gör det värt att stå ut med prestationsångest och krånglande meningar.

Just Väsen var en sådan berättelse som började leva sitt eget liv. Den tog flera vändningar som jag inte tänkt mig från början. Karaktärerna växte fram även för mig. Jag visste inte riktigt slutet när jag började men jag litade på att de skulle lösa det hela. Barnen i berättelsen är riktigt grymma!

Som jag skrev i tidigare inlägg så skrev jag väsen som en B-uppsats. Sedan dess har jag arbetat om den en hel del så den ser inte riktigt likadan ut nu. Men berättelsen är i stort densamma. Det är en speciell process att skriva som en uppgift så där. Den skickas in till läraren i olika stadier av skrivandet och bedöms. Ovärderliga råd ges och jag har gråtit en hel del tårar av glädje och lättnad får jag erkänna. Men den som gett mig finast och mest kompetent respons på min berättelse är en alldeles speciell person. Den personens engagemang kan göra mig rörd än idag.

Det var vid opponeringen som jag fick den responsen. Vi var ett antal studiekamrater som alla läst och förberett tankar och förbättringsråd till varandras arbeten. Vissa hade skrivit för vuxna läsare. Att jag var nervös är en kraftig underdrift. Nu skulle jag få höra att jag är sådär dålig. Laddade med min kaffemugg och div snacks att tugga på under den långa dagen. Så småningom blev det dags för mitt arbete. Hon som haft till uppgift att kika extra noga på just mitt arbete reste sig och förklarade att den här berättelsen var ju inte riktad till henne (Hjälp, det här är riktigt illa tänkte jag) Hon fortsatte berätta att hon anlitats en erfaren lektör till hjälp. Får man det? var min tanke, är inte det fusk? och nästa tanke får jag erkänna var att a varför visste inte jag att man kunde göra så?. Lektören var hennes MYCKET välbelästa son på ca 10 år har jag för mig. Killen hade gått igenom hela min berättelse på ca 40 sidor och markerat stycken han gillade och saker han tyckte kunde förbättras. Med sån precision att han kunde platsat i vår studiegrupp på universitetet direkt! Killen är grym! På slutet skrev han lite tankar och råd samt att han ville se en fortsättning. Förstå att jag grinade va? Han gillade MIN berättelse. Han vill se en fortsättning. Han har dessutom inga moraliska skyldigheter att tycka om den, Han känner inte mig och hade lika gärna kunnat dissa helt. En ärlig respons som jag alltid kommer värdera mycket högt.

Efter den här responsen så var det sista ändringar. Grävande efter felaktiga formuleringar och förvirrande fakta. Sista chansen att få berättelsen att växa till sitt allra bästa. Innan man skickar in den där sista gången. Sedan kan man inte göra så mycket mer. Berättelsen är fri att leva sitt eget liv till läraren som skall sätta betyget. Det blev ett helt ok betyg dessutom.

När jag senare bestämde mig för att ge ut boken så valde jag att göra om den igen. Ta bort bilder och lite annat smått. Nu är jag nöjd och den ligger i startgroparna för att skickas till tryck men nu är det andra beslut som skall tas. Vilket format? Det har jag nog bestämt mig för. Vilket papper? en djungel. Såna där texter före och efter själva berättelsen… skall jag skriva något flott om mig själv på insidan av pärmen? Bild? Framsida? mm många beslut att ta. Många roliga beslut som kommer sluta i något bra.

Ha en bra dag//Sophie