Jag har så länge jag kan minnas haft ett antal drömmar som jag gömt så långt inne i mig själv att jag knappt vågat plocka fram dem ens för mig själv. De har känts alldeles för egoististiska och overkliga. ”Varför skulle jag” -känslan har ekat som en irriterande väktare. En väktare med syfte att hindra mig från att öppna upp de där drömmarna och våga visa upp något jag själv skapat. Med risk för att bli avvisad och ertappad med att egentligen vara rätt dålig på vad jag än ger mig i kast med att skapa.

Visst har de flesta av oss den där känslan ibland? att bli avslöjad som bluff? Att bli ertappad med att göra något som man egentligen inte kan. Men vad händer då egentligen? Vad händer om det visar sig att jag inte är bra på det jag skulle vilja vara bra på? Inte mycket egentligen.. Med tanke på att det jag nu ger mig i kast med främst är skrivande så tillkommer ju det faktum att det är en smaksak om resultatet är bra eller inte. Det är ju till och med så att om många skulle läsa mina texter så är det garanterat ett antal som skulle tycka att det jag skriver inte är bra.

Jag har i alla fall valt att försöka ta steget. Vägen dit har varit lång. Jag har gått flera kurser i kreativt skrivande. Både inriktade för vuxna läsare och barn/ungdomar. Båda delarna har sina respektive svårigheter. Att skriva för barn är på ett sätt svårast. Dels för att barn är oerhört direkta och ärliga i sin kritik, Men också för att en läsupplevelse inte bara kritiseras av barnet. Den skall ofta först passera en vuxens gillande för att sedan hamna i barnets hand. Om en vuxen skall läsa boken för barnet så skall berättelsen helst fungera även för den vuxne läsaren. Annars lär boken hamna längs bak i hyllan och glömmas bort av barnet. Inte bara jag som gör så med tråkiga böcker väl? Klarar inte av att läsa om trista böcker tusen gånger. Kan ju nämna att min sexåring nyligen städade bland sina böcker och hittade ett gäng ”borttappade” böcker som nu lär behövas läsas igen och igen och igen..  Tur att han gillar BRA böcker med!

Trots dessa svårigheter med ung målgrupp har jag valt att skriva en berättelse just för barn. Berättelsen i sig har jag haft som idé väldigt länge. När jag gick en kurs i Litteraturvetenskap/Kreativt skrivande så tog jag första steget mot att våga. Våga skriva för att sedan låta någon annan läsa. Uppgift efter uppgift skrevs och lämnades till lärare och studiekamrater för granskning. Varje ord granskades och bedömdes. Ton och teknik. Att våga lämna ut sig på det sättet är oerhört läskigt, Jag har en bakgrund som gör att jag har haft svårt att utsätta mig för granskning. Har helt enkelt förutsatt att ag kommer sågas och kränkas. Ju längre in i kursen jag kom desto mer personlig vågade jag vara. Många tårar över positiva kommentarer blev det. Som positiva kommentarer räknar jag även med konstruktiv kritik. Att någon inte bara gör den tvingande recensionen utan verkligen tar till sig min text och ger förslag på att göra en bra text ännu bättre, det är så fint.

Tanken på att våga skriva den där ursprungliga berättelsen växte fram. Jag testade korta varianter ibland när det passade i någon uppgift. Och när jag i min tredje kurs som var en B-kurs skulle skriva en längre berättelse som B-uppgift så var valet enkelt. Jag skrev om mina väsen som jag utvecklat en tid.  I en plats som är otroligt viktig för mig. Det var otroligt roligt att skriva och låta berättelsen växa fram. Att sedan få bearbeta och forma texten utefter råd och tips från läraren. Och tillslut från mina studiekamrater. Magisk tid. Otroligt jobbig med såklart. Prestationsångesten är ju enorm trots att man vant sig en del. Men när det är en text man verkligen bryr sig om så känns det ju så viktigt att läsaren får ut något av den magi man vill få in i läsupplevelsen. Sedan om de inte får ut samma sak som författaren det är något man alltid får räkna med. För som författare så skriver man ju bara hälften av berättelsen sägs det. Andra hälften skapas i lässtunden av läsaren. Beroende på läsarens humör och bagage i livet så skapas egna bilder och stämningar. En intressant tanke faktiskt.

Med detta sagt så har jag då tagit min berättelse och arbetat om den igen och nu valt att ta det där läskiga steget och ge ut min berättelse. Ett projekt som jag kommer skriva mer om här. Det är okänd mark och jag förväntar mig att lära mig massor under resan. Jag kommer ge ut den och sälja själv även om jag har ett spännande samarbete på gång. Mer om det framöver.

När jag ändå är inne på ämnet drömmar och ”bucket list” så är skrivandet en stor del men inte den enda. Jag planerar att här presentera flera andra passioner och drömmar. Jag kommer utmana mina rädslor och fobier genom att våga drömma. Våga riskera att misslyckas och våga våga.

Ha en bra dag

//Sophie